German Northern Renaissance Painter, ca.1470-1528,was an important German Renaissance painter of religious works, who ignored Renaissance classicism to continue the expressive and intense style of late medieval Central European art into the 16th century. Only ten paintings (several consisting of many panels) and thirty-five drawings survive, all religious, although many others were lost at sea in the Baltic on their way to Sweden as war booty. His reputation was obscured until the late nineteenth century, and many of his paintings were attributed to Albrecht D??rer, who is now seen as his stylistic antithesis. His largest and most famous work is the Isenheim Altarpiece in Colmar, Alsace (now in France). The details of his life are unusually unclear for a painter of his significance at this date, despite the fact that his commissions show that he had reasonable recognition in his own lifetime. His real name remains uncertain, but was definitely not Grunewald; this was a mistake by the 17th-century writer, Joachim von Sandrart, who confused him with another artist. He is documented as "Master Mathis" or "Mathis the Painter" (Mathis der Maler), and as using as surname both Gothart and Neithardt - this last may have been his surname, or more likely that of his wife. He was probably born in Wurzburg in the 1470s. It is possible he was a pupil of Hans Holbein the Elder. From about 1500 he seems to have lived at Seligenstadt, when not working elsewhere. His first dated painting is probably in Munich, dated 1503 on a much later note which apparently records an older inscription. From about 1510 to 1525 he served in the Rhineland as court painter,  Related Paintings of Matthias Grunewald :. | Nativity | Nativity | Concert of Angels and Nativity | St Paul | Nativity |
Related Artists:
Martin Mijtens d.a.
Martin Mijtens d.ä., Martin Meytens, Martin Mytens, född 1648 i Haag, Holland, död 1736 i Stockholm och begravd i Maria Kyrkan, nederländsk konstnär. Far till Martin Mijtens d.y. och son till porträttmålaren Isaac Mijtens. Mijtens kom till Stockholm före eller under år 1677 och fann där ett så tacksamt fält för sin konst, att han beslöt stanna och 1681 satte han bo. Av hans första verk finns prov i Vibyholms och andra samlingar. De visar, att han hade en fin pensel, behaglig, varm, fastän tunn färg samt livlig och karakteristisk uppfattning av de skildrade. Med sina gråaktiga fonder, de ofta gulbruna draperierna och den enkla, naiva framställningen bildar Mijtens vid denna tid en bestämd motsats till David Klöcker Ehrenstrahl. Men dennes anseende och den gunst hans målningssätt vunnit var så stora, att även Mijtens måste böja sig. Så småningom blir hans bilder något anspråksfullare och djärvare, åtbörder och minspel kraftigare, bisakerna rikare, tonen i det hela mer högstämd, utan att personligheten försummas eller återgivningen av hudfärg överger den varma, åt gult dragande hållningen. Många bilder från denna hans andra period, som ungefär omfattar åren 1685- 1700, finns på Skoklosters slott, där Nils Bielke och hans grevinna, Eva Horn (i landskap), hör till mästarens bästa målningar, och på Vibyholm, i Uppsala (professor Schwedes porträtt i Uppsala museum och Olof Rudbeck d.ä.:s förträffliga bild, 1696, i medicinska fakultetens sessionsrum), i Hammers samling och på inte så få andra ställen. Konstnärens vana att högst sällan signera har gjort, att bilderna från dessa år ofta har blandats ihop med Ehrenstrahls och gått under den senares namn. Säkra skiljetecken är emellertid draperierna, som hos Mijtens saknar stil och ofta verkar tämligen slappt tecknade, och även det livligare åtbördsspelet. Man vet, att Mijtens, trots sin medtävlares anseende, var mycket eftersökt som porträttmålare och samlade förmögenhet på sin konst, så att han kunde bl.a. förvärva ett ej obetydligt konstgalleri. Han var även alltifrån 1692 och ganska länge kyrkoråd i den lilla holländska församlingen i Stockholm. 1697 och 1701 företog han resor till hembygden, den förra gången åtföljd av sin unge lärjunge Lucas von Breda. Utom denne ej obetydande konstnär utbildade Mijtens även sin son , som under det i Tyskland antagna namnet van Meytens berömde målaren (se denne), samt G. de Mar??es och möjligen flera. Man kan säga att omkring år 1700 vidtog Mijtens tredje maner. Karnationen får en dragning åt rött, som slutligen blir nästan stötande (t. ex. i Fabritius och prins Alexander av Georgiens porträtt på Gripsholms slott), teckningen vårdslösas mer, och de granna röda eller djupblå draperierna är stillösare och hårdare målade än förr. Dock lever ännu inte litet av den forna kraften i karaktärsteckningen, och anordningen bibehåller i mycket den förra prydligheten. Även denna hans nedgång finnes ej sällan företrädd i svenska samlingar. Märkligt är ett självporträtt (nu på Fånö i Uppland), emedan det enligt sägnen skall vara målat på hans höga ålderdom och under sinnessvaghet (om denna vet man för övrigt inget). Utom måleriet idkade han även gravyr samt utförde ett porträtt af Karl XI i svart maner och möjligen ett par andra blad i samma art (Gustaf Adolf de la Gardie, Georg Stiernhielm). Mijtens skall, enligt gammal uppgift, ha avlidit i Stockholm 1736; enligt en urkund levde han ännu i juli 1730. Hans målningssamling såldes av hans arvingar till preussiske överstemarskalken greve Gotter och kom inte långt därefter till storhertigen af W??rttemberg. Carl Gustaf Tessin, som tycks ha hyst mycken ringaktning för Mijtens omtalar dock, att denna samling på sin tid ansågs som den enda framstående i riket (utom grefve Johan Gabriel Stenbocks). Att Carl Gustaf Tessin vid samma tillfälle kallar Mijtens "en gammal färgskämmare" och även annars talar illa om hans konst, tycks visa att Mijtens vid mitten af 1700-talet var fullkomligt bortglömd, åtminstone sådan han varit under sin bästa tid. Sedan finns han ej heller mycket omtalad. Först genom konstföreningens utställning 1841 och Nils Arfwidssons anmälan av honom i Frey återupptäcktes han; och man fann då, att Sverige i honom ägt en konstnär av sådan betydelse, att han kan mäta sig även med våra största mästare. Hans inflytande på den svenska konstens fortbildning blev dock ej särskilt stort. David Klöcker Ehrenstrahl och David von Krafft ställer honom i det avseendet fullkomligt i skuggan.
James Northcote
RA (22 October 1746 - 13 July 1831), was an English painter was born at Plymouth, and was apprenticed to his father, a poor watchmaker. In his spare time, he drew and painted. In 1769 he left his father and set up as a portrait painter. Four years later he went to London and was admitted as a pupil into the studio and house of Sir Joshua Reynolds. At the same time he attended the Royal Academy schools. In 1775 he left Reynolds, and about two years later, having made some money by portrait painting back in Devon, he went to study in Italy. On his return to England, three years later, he revisited his native county, then settled in London, where John Opie and Henry Fuseli were his rivals. He was elected associate of the Academy in 1786, and full academician in the following spring. The "Young Princes murdered in the Tower," his first important work on a historical subject, dates from 1786, and it was followed by the "Burial of the Princes in the Tower". Both paintings, along with seven others, were intended for Boydell's Shakespeare Gallery. The "Death of Wat Tyler", now in the Guildhall, London, was exhibited in 1787; and shortly afterwards Northcote began a set of ten subjects, entitled "The Modest Girl and the Wanton", which were completed and engraved in 1796. Among the productions of Northcote's later years are the "Entombment" and the "Agony in the Garden," besides many portraits, and several animal subjects, such as "Leopards", "Dog and Heron", and "Lion".
ASPERTINI, Amico
Italian Painter, ca.1474-1552 He was born in Bologna to a family of painters (Guido Aspertini and Giovanni Antonio Aspertini, his father), and studied under masters such as Lorenzo Costa and Francesco Francia. He is briefly documented in Rome between 1500-1503, returning to Bologna and painting in a style influenced by Pinturicchio. In Bologna in 1504, he joined Francia and Costa in painting frescoes for the newly restored Oratory of Santa Cecilia in San Giacomo Maggiore, a work commissioned by Giovanni II Bentivoglio. In 1507-09, he painted a fresco cycle in San Frediano in Lucca. Asperini painted in 1508-1509 the splendid frescoes in the Chapel of the Cross in the Basilica di San Frediano in Lucca. Aspertini was also one of two artists chosen to decorate a triumphal arch for the entry into Bologna of Pope Clement VII and Emperor Charles V in 1529. He died in Bologna. Giorgio Vasari describes Aspertini as having an eccentric personality, who, half-insane, worked so rapidly with both hands that chiaroscuro was split, chiaro in one hand, scuro in the other. He quotes Aspertini as complaining that all other Bolognese colleagues were copying Raphael. Aspertini also painted façade decorations (all lost), and altarpieces, many of which are often eccentric and charged in expression. For example, his Bolognese Pieta appears to occur in an other-worldy electric sky.